lär man nog bli ett tag. Osynlig alltså, som rubriken antyder. Har haft lite tjorvigt med Havandeskapsförgiftning i några veckor. Lå i Sunderbyn förra helgen och imorgon bär det av igen. Frågan är om jag ska ställa in mig på å bli kvar där tills allt är klirrat å klart. Skulle nästan tro det. Är lite långt å åka nå väldigt ofta på koll...

I övrigt är allt bra. Längtar efter bebben och gruvar mindre för förlossningen. Tror att de kommer ungefär samtidigt, de. :) Njuter av att nån hittat lysknappen igen och att det är ljust från morgon till kväll. Mmm!! Å bättre blir det. Tycker INTE om att det trillat ner en decimeter djupt med kladdiga snöflingor inatt, men å andra sidan åker vi ju bort nu, så jag behöver ju inte titta på dom och svära över att dom vill hälsa på i skorna.

Till protokollet vill jag också föra att jag har världens bästa karl. Stina gör mig uppmärksam på detta nån gång om sen, men nu vill jag bara få säga att det tycker jag också! :) Sån tur man kan ha!

De va de för nu. Ring gärna å surra bort nån sjukhusstund med mig. Är rädd att jag kommer att bli galen..

Ojoj, vilken helg! Puh! Men nu är den över. Äntligen.

E har varit hemma och ledig hela helgen, förstås, och jag har jobbat alla dagar utom påskafton. Men då var vi ute i Moskosel å åkte skoter. Härligt!

Har ju iaf varit riktigt fint väder för de som varit lediga. Hoppas att det håller i sig och är lika fint nästa helg. Då är jag nämligen ledig, å vi ska hem!

I övrigt är allt bra. Mycket fokus börjar det bli på självaste fram-klämmandet nu.. Gruvar mig nog allt en hel del. Men försöker trösta mig med att alla klarar det på ett eller annat sätt. En riktig klyscha som funkar bara sådär... Men jag har inget bättre att komma med i nuläget. Hinner nog komma på nåt bättre! :)

 Fötterna börjar se ut som att jag vore en sån där liten Hob ur Sagan om Ringen. Om Du inte vet hur de ser ut, så är de rätt oproportionella. STORA fötter och små söta dvärg-typer till människor. Jag påstår mig inte vara något som helst dvärglik, men desto större är fötterna. Och benen. Och fingrarna. Till och med ansiktet (ögonlock, kinder, läppar.... usch!) är svullet när jag vaknar. Men det rinner ner i fötterna efter en stund. Rätt bra ändå, för jag föredrar att inte få på mig skorna framför att inte få upp ögonen. :/ Nä! Nu får jag väl sluta gnälla..!!

Sänder många varma tankar till S.. Det finns nackdelar med att vi blivit vuxna nog för att skaffa barn. Ett år är ett år, å i samma takt vi "vuxnar" till oss så "gamlar" också våra kära till sig... En knäpp regel.

Nu är det tre arbetsveckor kvar. Varav den första blir välförtjänt slapp. Imorgon ska jag träffa barnmorskan och klippa och färga kalufsen. Jajjemän! Oj, så skönt å bli fin i håret!!

Ha det gott, alla!!   KRAM!

Oj, så skönt å va hemma! I går morse tog jag bussen hem, å pappa hämtade mig i Hoting mitt på dagen. Plockade ut nån liten semesterdag så fick jag mig en riktig lååånghelg. Eric kommer från Lule ikväll. Blir mycket ensam körning för han, men det må va hänt.

Imorgon kommer mamma hem från Mora åxå, hon har varit hundvakt där i veckan som gått.

Njuter verkligen av "hundlivet" här hemma. Birk är jättecharmig och vill gosa hur mycket som helst. Han blir nog lite bortskämd med att få vara i knät tror jag, men det brukar ju göra sig själv när de blir för stora och bökiga att ha där.

Det gick, efter omständigheterna får man väl säga, bra med Ali i fredags iaf. Men det är något jag hoppas att jag inte behöver göra många gånger i mitt liv. Fy, vilken pärs. Men det gick fort och smärtfritt för Ali och de skötte det så snyggt där i Öjebyn. Riktiga proffs.

 Det som är svårt nu är att inte ha någon som behöver mig när E är borta, och att göra sånna här saker som Ali brukade tycka va sååå kul... utan Ali. Det kan komma över en, ordentligt, när som helst, när man minst väntar det. Har ju aldrig varit med om det förut med någon egen hund. (Familjens hundar kan inte räknas in som regelrätta erfarenheter en sån här gång; det blir en helt annan sak när det gäller en EGEN hund..) Tror inte riktigt att jag var medveten eller beredd på hur stora känslor det handlar om. Men nu vet jag. Och det är inget annat än riktig sorg, även om den förstås bleknar betydligt fortare än sorg vid förluster av närstående människor. 

Igår var jag och pappa till faster och hämtade hem lite barnprylar. Fel! MYCKET barnprylar, menar jag. :) Det var en riktig guldgruva, med kläder från nyfött till kanske 4 års ålder. Mycket pojkkläder dock, av förklarliga skäl. Men det ska ju jag också få, om majoriteten gissar rätt.

T sa att han drömt att jag fick en pojke.. på 7 kilo!! Jag sa att jag innerligt hoppas att han inte är någon sanndrömmare..! Shit! Men det finns nog väl inget som tyder på att det skulle bli en sådan kluns än så länge iaf, även om jag börjar känna mig rätt tjock. :)

Ha det gott!

Då var det bestämt. På fredag eftermiddag tar vi bort Ali. Och jag känner mig som en skurk.

Pratade med veterinären igår, och hon förstod vårt resonemang och tyckte att det var ett klokt beslut. Hon sa att ett vaccin inte kommer att göra att Ali blir helt symtomfri, utan han kommer att fortsätta att behöva cortison. Och det är medicin som hundar inte alls mår bra på. Det kommer alltså att resultera i biverkningar och följdsjukdomar och vi får en hund som kommer att vara hängig och sjuk av och till under hela sitt, förmodligen inte ens fullånga, liv. Han var kanske 10 veckor när han visade de första symtomen, nu är han 11 månader.. Och man tröttnar på allt extra pyssel och tjorv, alla pengar det kostar hos veterinären, men framförallt att se honom hängig och att varje dag undra hur han mår och har det.

Det är något märkligt med att ha ansvar över en annan individ. När man köper en hund är man medveten om att man någon dag kanske blir tvungen att fatta ett sådant beslut som avlivning (Det är ju få förunnat att slippa välja, då ska ju hunden bli akut sjuk och självdö, men om det nu är bättre vet jag heller inte.) men man skjuter det ju verkligen långt in i framtiden. Och man kan omöjligt veta vad det handlar om och vad som krävs när man står där med sin egen hund, sin familjemedlem och kamrat och ska sätta sig till doms över dennes vara eller icke. Galet! Om jag försöker att känna efter det minsta hur det känns i hjärtat, nåt som brukar funka bra, så skriker hela jag att vi måste kämpa tills pannan är blodig. Men om mitt förnuft får råda (och det är inte enkelt i det här läget) så vet jag att det är rätt. Vi vet både E och jag att det är rätt.. Därför blir det så, oavsett vad hjärtat säger. Och nånstans där i hjärtat finns det också en liten röst som håller med oss. Men den överröstas just nu av all kärlek till Ali, vetskapen om att det dröjer till nästa chans att skaffa en hund och rädslan för att jag inte kommer att klara av det när det är dags på fredag.

 Vi har många fakta som stöder vårt beslut. Vi har många människor, både experter och andra som stöder vårt beslut. Det hjälper. Men jag känner mig ändå som en skurk. Att se honom i ögonen och inte känna att jag förråder honom, det är omöjligt. Ska ta ett snack med honom on det, men jag kan inte kräva att han ska förstå.

Livet......

Jag skrev tenta igår. Äntligen. Tror att det gick bra. Hoppas att det gick bra. Tänk om det faktiskt är klart nu!!

Sänd oss en tanke på fredag eftermiddag..

Vi får aldrig en annan hund som Ali. Han har verkligen varit unik på så många sätt..

Det är svårt att inte bli besviken, fast man vet att man inte ska hoppas för mycket. E fick inte jobbet han sökte.. Det skulle ju ha passat såååå bra!

''Jävla svågerpolitik'' var hans kommentar till det hela, och jag är benägen att hålla med. Han skulle, på riktigt, ha passat riktigt bra.

Nya tag. Är nu man ska ruska på sig och tänka att det blev såhär fär att det var tänkt så, det är inte meningen att det ska bli som vi tror. Kanske finns nåt ännu bättre för oss runt hörnet.. Det blir som det är tänkt.

Chansen är iaf större att jag får min knodd i Sunderbyn, nåt som jag faktiskt hade hoppats på. Men risken är också större att jag måste klara mig på egen hand fram till BB. Måste tuffa till mig, tror jag!

Tänk att det bara är två månader eller så innan det bor en liten i de här kläderna...

Visst är dom fina, mina pojkar..!

Var riktigt skönt att få en första grillstund för säsongen. I söndags när jag hade jobbat klart bredde vi oss några mackor och drog ner till båthuset. Det fina vädret stod sig inte så länge, det mulnade på och blev kallt, men så är det ju bra februari också!

E är tillbaka i Lule, och jag sitter här på min lediga dag och känner mig lite vilsen. Har ju haft turen å få ha han hemma i två veckor. Man vänjer sig fort.

Idag har jag tvättat småkläder också. Vilken känsla att hänga dem på tork... Jisses! Vad man ger sig ut på okända vatten. Men, oj, så mysigt de ska bli!

Kom på att jag kanske ska ge en liten Ali-rapport åxå. Nu har vi äntligen fått lite reda på vad som är galet, när han hostar å ''tjöjjes'' (VAD heter det på svenska??!) å har sig. Veterinären säger att han är allergisk. Mot vad vet de inte än, har skickats prover på detta för att se om man kan få reda på även det, men nåt i miljön är det. Kvalster, damm, katt.. ja eg. vad som helst sånt där. Knäppt va! Hade ingen aning om att hundar kan vara allergiska mot katter. Ironiskt på nåt sätt..

Är inte sån bra diagnos å få heller, med tanke på att enda riktiga medicinen han kan få (ja, de ska försöka göra ett vaccin, men kan inte säga nåt om chanser för resultat av det) är cortison, med många biverkningar och följdsjukdomar vid långvarigt bruk.. Så det hade ju kunna va bättre. Men slaget är inte förlorat än! Men han är på ännu en punkt en ovanlig vovve. Veterinären hade, på 17 år, bara varit med om ett fall tidigare med de här symtomen. Den tog dom bort.. Men den vovven hade större problem än Ali. Vi ger inte upp riktigt än.

Det var det.

Dagens bak-bestyr gock betydligt bättre än igår! Kladdkaka blir det till Melodifestivalen ikväll. Jajjemän! Om bara glasyren stelnar...

Vänner har det svårt.. Arvidsjaur ligger verkligen långt bort, allt som oftast.

Kram!