Nu är jag döpt. Calle-Mattias Magnusson hör numera till Svenska kyrkan, den världsvida kyrkan och Tåsjö församling. :)

   Då borde jag kunna knäppa händerna nu, eller?

Jösses så klurigt.....

Tur att man har fått finfina gudföräldrar som kan hjälpa en lite på traven!

Hihi! Såhär skojjigt är det iallafall att vara dopad!  

Stort och hjärtligt TACK till Er som var med och gjorde Mattias dag till ett fint och högtidligt minne!

Asså.. det där med ungar.. Vilken jäkla berg-och-dal-bana. Ibland är det så fantastiskt underbart så man vill stoppa tiden och bara slurpa i sig varenda millisekund, nästa stund önskar man inget hellre än att tiden ska gå fort så att de går bättre att prata med, sover bättre på nätterna, leker bättre själv eller vad det nu kan vara. Ena stunden är amningen det mysigaste, häftigaste, ljuvligaste man får vara med om och lika fort vänder det och blir jättejobbigt för att det inte funkar, bara är en massa tjorv och man känner sig usel och som en dålig mamma. Hörde på Sosidan den nyblivna mamman bli mycket förnärmad på sin man när han föreslog ersättning; "Är du galen? Fattar du inte att för en ammande kvinna är ersättning detsamma som viagra för mannen?!" Det ligger en hel del i det. Det blir så tydligt att jag inte kan. Något gör att min kropp inte lyder, och jag måste ta till konstgjorda, onaturliga hjälpmedel för att klara av det jag vill - i det här fallet ge mitt barn mat.

Jag har kommit till nåt slags luddigt vägskäl nu. Han tjorvar massor och jag tror att jag helt enkelt har lite halvlite mat. Jag har sen han föddes fått amma ofta, typ varannan timme, och det har inte blivit bättre fastän han är snart 3 månader. Det har inte stört mig nämnvärt, men nu har läget blivt ett lite annat. Han följer sin viktkurva och är oftast nöjd mellan målen, så det är ingen fara på taket. Men han har börjat strula när han äter. Släpper bröstet ofta och skriker. Sen tar han tag, suger några drag, sväljer, släpper och börjar skrika igen. SKITSTÖRIGT!! Jag vill ju amma! Å det har ju gått så bra ändå den här gången, och jag är så glad för det... Vill inte behöva börja jävlas med att koka vatten, ha termos, pulver, flaskor och fan å hans moster med mig så fort jag ska nånstans..!

Vi får väl se hur länge jag orkar. För det blir nåt slags avgörande till slut om han inte slutar tjorva. Det går bara till en viss gräns innan jag inte har någon mat till honom när det är dags att äta. Funkar ju inte att vara stessad och irriterad på honom när man ska amma....

Lever i ytterligheternas tid just nu. På gott och ont.

Förra helgen stämde ÄNTLIGEN allt och vi fick åka upp till kojan för första gången i år. Det har dels varit svinkallt hela säsongen hittills och sen inte stämt på annat sätt de enstaka dagar som varit möjliga ur vädersynpunkt.

Vi satte barnen, svärmor och Jacob på kälkarna och så drog vi iväg. Gissa om jag kände mig fri och levande när jag fick köra skoter, jag som inte tror att jag tittat solen i ögonen sen i november. (Kanske en aning överdrivet, men ni förstår vad jag menar!)

Å vilken dag det blev! Mattias var jättenöjd hela dagen. Sov som en stock mellan farmors knän i skoterpulkan och mådde finfinf i kojan, precis som vi andra. Vi åt kolbullar å godis å bullar å mådde, innan vi åkte hem i skumrasket. Mmm!!!

Precis som rubriken säger så är det nu dags för mej att skärpa till mig. Jag måste ju visa att den där tjockismagen har blivit nåt. En helt fantastisk liten Mattias.

En leende, skrikande, sovande, jollrande, knorrig, välskapt och nu 2,5 månader gammal kille.

Född den 19 december kl. 16.55 3230 g och 50 cm lång.

Förlossningen gick jättebra! Jag är såå glad att ha fått uppleva en vaginal förlossning, och det gick nästan oförskämt bra. Ryggbedövning is the shit! ;)

Vi kom hem till en mäkta stolt och uppspelt storasyster, och hennes kärlek till lillebror gör mig alldeles varm. Hon har förstås känt av omställningen ordenligt, men all frustration har riktats mot oss och lillebror har inte fått ett enda tjuvnyp. Mammas duktiga piga! <3

Lite besväligt med magen har han haft, men nu börjar det också att bli bättre och jag längtar verkligen efter lite mer rutin och ordning på vardagen. För fy va upp och ner allt blir i början...

Ska se om jag lyckas uppdatera lite mer nu. Föresatsen har funnits länge, men det är inte alltid så lätt att komma till skott.