Då var det bestämt. På fredag eftermiddag tar vi bort Ali. Och jag känner mig som en skurk.

Pratade med veterinären igår, och hon förstod vårt resonemang och tyckte att det var ett klokt beslut. Hon sa att ett vaccin inte kommer att göra att Ali blir helt symtomfri, utan han kommer att fortsätta att behöva cortison. Och det är medicin som hundar inte alls mår bra på. Det kommer alltså att resultera i biverkningar och följdsjukdomar och vi får en hund som kommer att vara hängig och sjuk av och till under hela sitt, förmodligen inte ens fullånga, liv. Han var kanske 10 veckor när han visade de första symtomen, nu är han 11 månader.. Och man tröttnar på allt extra pyssel och tjorv, alla pengar det kostar hos veterinären, men framförallt att se honom hängig och att varje dag undra hur han mår och har det.

Det är något märkligt med att ha ansvar över en annan individ. När man köper en hund är man medveten om att man någon dag kanske blir tvungen att fatta ett sådant beslut som avlivning (Det är ju få förunnat att slippa välja, då ska ju hunden bli akut sjuk och självdö, men om det nu är bättre vet jag heller inte.) men man skjuter det ju verkligen långt in i framtiden. Och man kan omöjligt veta vad det handlar om och vad som krävs när man står där med sin egen hund, sin familjemedlem och kamrat och ska sätta sig till doms över dennes vara eller icke. Galet! Om jag försöker att känna efter det minsta hur det känns i hjärtat, nåt som brukar funka bra, så skriker hela jag att vi måste kämpa tills pannan är blodig. Men om mitt förnuft får råda (och det är inte enkelt i det här läget) så vet jag att det är rätt. Vi vet både E och jag att det är rätt.. Därför blir det så, oavsett vad hjärtat säger. Och nånstans där i hjärtat finns det också en liten röst som håller med oss. Men den överröstas just nu av all kärlek till Ali, vetskapen om att det dröjer till nästa chans att skaffa en hund och rädslan för att jag inte kommer att klara av det när det är dags på fredag.

 Vi har många fakta som stöder vårt beslut. Vi har många människor, både experter och andra som stöder vårt beslut. Det hjälper. Men jag känner mig ändå som en skurk. Att se honom i ögonen och inte känna att jag förråder honom, det är omöjligt. Ska ta ett snack med honom on det, men jag kan inte kräva att han ska förstå.

Livet......

Jag skrev tenta igår. Äntligen. Tror att det gick bra. Hoppas att det gick bra. Tänk om det faktiskt är klart nu!!

Sänd oss en tanke på fredag eftermiddag..

Vi får aldrig en annan hund som Ali. Han har verkligen varit unik på så många sätt..

Det är svårt att inte bli besviken, fast man vet att man inte ska hoppas för mycket. E fick inte jobbet han sökte.. Det skulle ju ha passat såååå bra!

''Jävla svågerpolitik'' var hans kommentar till det hela, och jag är benägen att hålla med. Han skulle, på riktigt, ha passat riktigt bra.

Nya tag. Är nu man ska ruska på sig och tänka att det blev såhär fär att det var tänkt så, det är inte meningen att det ska bli som vi tror. Kanske finns nåt ännu bättre för oss runt hörnet.. Det blir som det är tänkt.

Chansen är iaf större att jag får min knodd i Sunderbyn, nåt som jag faktiskt hade hoppats på. Men risken är också större att jag måste klara mig på egen hand fram till BB. Måste tuffa till mig, tror jag!

Tänk att det bara är två månader eller så innan det bor en liten i de här kläderna...

Visst är dom fina, mina pojkar..!

Var riktigt skönt att få en första grillstund för säsongen. I söndags när jag hade jobbat klart bredde vi oss några mackor och drog ner till båthuset. Det fina vädret stod sig inte så länge, det mulnade på och blev kallt, men så är det ju bra februari också!

E är tillbaka i Lule, och jag sitter här på min lediga dag och känner mig lite vilsen. Har ju haft turen å få ha han hemma i två veckor. Man vänjer sig fort.

Idag har jag tvättat småkläder också. Vilken känsla att hänga dem på tork... Jisses! Vad man ger sig ut på okända vatten. Men, oj, så mysigt de ska bli!

Kom på att jag kanske ska ge en liten Ali-rapport åxå. Nu har vi äntligen fått lite reda på vad som är galet, när han hostar å ''tjöjjes'' (VAD heter det på svenska??!) å har sig. Veterinären säger att han är allergisk. Mot vad vet de inte än, har skickats prover på detta för att se om man kan få reda på även det, men nåt i miljön är det. Kvalster, damm, katt.. ja eg. vad som helst sånt där. Knäppt va! Hade ingen aning om att hundar kan vara allergiska mot katter. Ironiskt på nåt sätt..

Är inte sån bra diagnos å få heller, med tanke på att enda riktiga medicinen han kan få (ja, de ska försöka göra ett vaccin, men kan inte säga nåt om chanser för resultat av det) är cortison, med många biverkningar och följdsjukdomar vid långvarigt bruk.. Så det hade ju kunna va bättre. Men slaget är inte förlorat än! Men han är på ännu en punkt en ovanlig vovve. Veterinären hade, på 17 år, bara varit med om ett fall tidigare med de här symtomen. Den tog dom bort.. Men den vovven hade större problem än Ali. Vi ger inte upp riktigt än.

Det var det.

Dagens bak-bestyr gock betydligt bättre än igår! Kladdkaka blir det till Melodifestivalen ikväll. Jajjemän! Om bara glasyren stelnar...

Vänner har det svårt.. Arvidsjaur ligger verkligen långt bort, allt som oftast.

Kram!

Idag har jag faktiskt gjort lite nytta. Tror att det mestadels är för att jag inte vill plugga, å då gör jag vad som helst (till och med nyttiga saker) för att slippa.. Först åkte ja å E in till Arvidsjaur å handlade. Gick på "tores" (dollarstore-efter en söt tants fundering kring namnet och det konstiga s:et. "Heter han Tore, han som äger affären?"), apoteket, banken å sen handlade vi mat. Så vi lyckades göra undan några ärenden.

När vi kom hem kom Trea å gav E en behandling. Vet att de gör ont, men blev ändå nästan avundsjuk. Men jag fick mig ett litet smakprov på de magiska händerna jag åxå! :) Nä, istället för å bara ligga på soffan å humma (eller skratta som i E's fall) så fållade jag upp mina nyinhandlade panelgardiner till köket, strök dom å satte dom på plats. Tjkusigt värre blev det!

När Trea åkt for E in med hyrfilmen vi glömde tidigare idag å köpte med sig mat hem. Då fick jag ett ryck till å tänkte att jag skulle baka en kaka som jag hittat i en av mina fina receptböcker. Så jag snodde ihop den å stoppade den i ugnen. Var lite tveksam på resultatet redan då, å det blev inte bättre av att jag 10 min innan den skulle vara klar blev misstänksam på att det luktade bränt från köket.. Mycket riktigt så var den svart i kanterna. Den var dessutom så smulig, att det inte gick att skära den.. Tycker inte om att misslyckas med mina bak-ansatser!!

Nåja. I övrigt är det bra. E börjar vara i form igen, förutom en kladdig snuva han så generöst delat med sig av. Jag känner mer och mer av fogarna. En besvärlig, vass onta som inte går att tänka bort. Men det går bra bara man anstränger sig när man ska hitta sitt- och liggställningar. Mitt mastodont-ätande börjar också ge vika för det begränsade utrymmet. Snart har jag knodden ända uppe i revbenen.. Rätt faschinerande hur flexibel kroppen är när det behövs! :)

Kanske man ska ta å plugga en stund ändå, å äta lite smulor och brända kanter som tröst.. :/ 

Nu har jag äntligen gjort kväll för idag. Kom på mig med att fundera på när jag kunde åka hem när jag hade varit på jobbet i bara nån timme.. Å tisdagar är alltid långa.

Känner mej lite mör åxå idag. Öm i magen, fogarna och de mesta i ledväg. Blev mycket gå och stå igår, och magen har haft ett väx-ryck också. Känns logiskt att ligamenten å musklerna blir ömma då, men jag vet ju inte.. Är sådär så ja helst inte vill gäspa, för det gör ont å dra in så mycket luft. Haha! Så mesig man kan bli! Men det går ju om sig på några dagar.

E ä hemma nu. Förra veckan och den här. Har fått ordentligt besvärligt i sina axlar och nacke. Har varit på gång länge, men nu blev det så han måste va hemma. Känns lite konstigt.. Känner verkligen att vi måste vänja oss om/när vi får en vardag tillsammans. Är ju inget vi övat så mycket på. Är ett litet orosmoln som driver omkring där på horisont-kanten. Men samtidigt som jag vill mota bort molnet vill ja inget hellre än att den där skuren ska komma, så man får bli blöt å kan gå å byta på sig lite torra kläder, å sen känna sig sådär härligt ren å fräsch som bara en riktig störtskur kan bjuda på. Ja, det visar sig väl snart hur det blir med den saken. Men lite regn har ju aldrig skadat.

För kännedom så har fru Magnusson blivit tjock. På riktigt.

Ska bjuda på en liten bild kanske, vid tillfälle.

Nu har vi varit hem å tittat på lilla Birk. Han heter det. Vovven hos mor å far. Ojojoj, vilket fartvidunder! Härligt temperament men go å gla iallafall. Dom ä allt bra söt när dom är små. Han är ganska precis 9 veckor nu, och tog en råtta på egen hand igår! Det tycker jag säger en hel del om hans tuffhetsnivå! :D

Nu är vi hos svärfar. Hade 60års-kalas igår. Jag körde crosscart å fyrhjuling, tävlade mot ett helt gäng av svågrar och svägerskor, å svärfar. Men jisses, så stryk jag fick! Men jag bidrog helt klart med den mest stilfulla avåkningen! Hela jag stod på sidan av banan, uppe på plogkanten med hela carten, jajjemän! Ja sa de redan innan, att jag skulle lyckas först. Å sen kom ingen annan i närheten.

De va verkligen skitkul! Men dyrt.. Nu sprack sparplanen för den här månaden.. :/ Men det kan de nog ha varit värt!! :)

Nu ska vi snart in till Plass'n å titta på lillebror som ska spela hockeymatch. Ja tänkte nog följa hela tiden, men nu har jag inget val längre. Har en karl som nog inte fått klartecken för att köra riktigt än.. Men de bli skoj å se hur lillebror klarar det! Han är så duktig!!

Sen åker vi nog hemöver igen. Får se om vi tar hela sträckan till Lule ikväll, ja ska med Ali till Öjebyn å röntga lungorna igen imorgon.. Mycket åkning blir det!