Ikväll har jag haft främmande. Eller.. de ä egentligen ett väldans konstigt ord. Jag har haft goda vänner här som hälsat på en stund. Det är verkligen så att man kan bli varm i hjärtat av att få besök "bara" av "vardagsfolk".. Mmm.. Hemma ä nog bra ändå.

Eric har åkt upp på sitt SISTA skift i Gällivare. Lite tidigare än beräknat p.g.a traktorchaufförsbrist. Men han kommer hem på söndag åxå, tack och lov, så det blir inte ett lååång-skift ändå.

Om de ä nån som vill ha en audi utan kamrem, eller kamremmen kan visst följa med men den är inte hel längre, och förmodligen lite läckande motortopp så är det bara att höra av sig. Den står visserligen i Moskosel, men det är bara 40 mil dit, och inte lika mycket vägarbeten som ovanför Moskosel, så det är ett riktigt kanon-läge.

P.g.a detta har vi också blivit saab-ägare. Tänkte jag skulle skriva det här så kanske vi slipper se några av alla hakor som kommer å dimpa i backen när det blir synligt.. Men den går faktiskt riktigt bra. Tror vi kommer att trivas, saab'en å ja! Undrar dock om det är nån baktanke med registreringsskylten.. LGF... Jaja, inte än iaf. ;)

 Hoppas alla har det bra. Kom gärna å hälsa på, det skulle jag tycka om. Men bullarna ä snart slut, bara så ni vet..!

Idag har vi inte satt vår sista potatis, men däremot smakat den första! Lite konstigt var de nog allt innan Signe kom på va hon egentligen skulle göra med de där som landade på tungan.. Men när hon fått kläm på de så gick de som hejsan! Mumsigt värre! Å inget spottade hon ut igen, allt smackades de på åsså ner i magen. Sen tar vi de ju försiktigt förstås, så hon inte får magknip på kuppen.. Men nu äre gjort! På Signe-dagen å allt. Grattis älskling!

Idag har en personlighet gått ur tiden. En stor och tuff vovve-tjej i liten förpackning. I en ödets nyck, en tragisk olycka, så finns hon inte mer.. Hon var en cool brud, jajjemän! :)

Minns själv hur jobbigt det var med Ali, ja det var nog det allra jobbigaste, när jag tänker efter... att förutom det där självklara med tomheten i vardagen å så, så var det värst allra först å fatta hur han helt plötsligt inte fanns längre. Många hundar har ju en förmåga att vara så oerhört levande, och Stalina var verkligen inget undantag i det fallet! Å att gå från att vara mitt i livet, till att nästa sekund inte längre vara kvar (i kroppen iaf...) är en så oerhört maktlös och "tom" känsla. Att inte kunna göra det ogjort igen.. "Om jag bara inte hade...", "Om vi hade... istället, så kanske..?"

Jag minns att jag pratade med Stina samma kväll som vi tagit bort Ali och berättade om vilken jobbig känsla jag hade i kroppen. Det går inte att beskriva på annat sätt än att man är tom. Jamen Erika, sa hon då, det är ju det som är sorg...

Jag har varit så oerhört förskonad från det i mitt liv, så jag hade aldrig upplevt det så påtagligt förut.. Men det är det verkligen, även om det "bara" är ett djur. Kanske inte lika intensiv, kanske inte lika långdragen (även om det fortfarande kommer över mig titt som tätt..) men ack så riktig och hemsk.

Mina tankar är i Moskosel ikväll. Jag önskar Er en god natts sömn efter en lång dag, drömmar med fina minnen av Stalina och att tomrummet kan fyllas lite, i allafall för tillfället, av långväga besökare och mycket liv.

Ikväll har vi haft de mysigt hemma hos mor å far. Mormor å morfar kom ner å så ä pappas kusin med fru å mor å hälsar på. Så vi var ett redigt gäng som satt å småpratade utefter kvällen.
E ä på väg från Gällivare åxå. Han har slagit för å gjort natt utanför Slagnäs. Skönt å veta att han inte kör såhär dags..!
Imorgonkväll blir de strömning åxå! De blir trevligt. Hoppas rabatt-potatisen blivit tillräckligt stor än.. Ska peta lite i kanten å se efter, som farmor brukade göra. :)
Sov gott!