Nu äre inte länge kvar. Det är med nån slags skräckblandad förtjusning jag inser det. Att den där krabaten som sparkar mig på revbena och grejar runt så jag nästan kissar på mej, och som börjar bli riktigt tung å dra på nu, ska UT! Börjar komma till det läget att det får bli som det vill nu, så är det bättre än att ha kvar den i magen. Hit hann jag aldrig riktigt i tanken med Signe, och det är skönt att

vara här nu!

I helgen va vi till Vilhelmina. Sista påhälsningen på några veckor. Signe åkte skrillor för första gången och det var jättekul!

Nästa gång jag skriver har jag kanske ett litet liv att visa ut. :) En lillebror som ska heta Lillasyster enligt Signe. Vi får väl se...